Psyk och påsk
Jag hör någon som skriker. Jag lyssnar igen. Det kommer en gång till. Hjärtskärande skrik. Jag lyssnar medan mina andetag stannar för några sekunder. Är det min dotter? Jag vet inte. Jag tror inte det. Jag står utanför dörr nr två in till avdelningen där min dotter förvaras. Tillfälligt. Jag väntar på att någon ska låsa upp dörren så jag kan komma in till henne. Det dröjer. Jag börjar andas igen. Skriken tystnar. Hoppas det inte var du. Jag hör stegen inifrån närma sig dörren. Det rasslar från en nyckelknippa, och strax därefter öppnas dörren. 
Jag promenerar ner i korridoren till ditt rum. Du ligger där så liten och blek. Du sover mycket. Persiennerna är neddragna och det är dunkelt i rummet trots att det är mitt på dagen. Det är kalt och sterilt. En säng, en stol, ett bord. Ingenting på väggarna. Det är rent. Ångesten sitter i väggarna. Det var inte du som skrek. Jag andas ut och slår mig ner hos dig på sängen. Drömmer mig bort till en annan plats, en plats där smärta och ångest inte finns. Där solen skiner och fåglarna kvittrar.
Jag lyssnar. Jag hör fåglarna kvittra. Högt. Nästan för högt. Som att de ropar på oss att komma ut. Jag blundar, jag drömmer mig bort...
Vi har varit hemma en vecka idag. Min dotter blev utskriven och bor hemma hos oss nu. Bäst så. Jag har tagit upp striden om hennes vård igen. Hon behöver någonting annat. I torsdags fick vi besked att man nu tittar på andra alternativ av vård och behandling. Imorgon ska vi få nya besked. Jobbigt med ovissheten.
Påsken har kommit och gått, tiden rullar på, vi gör så gott vi kan. Vi har ätit gott och umgåtts med familj och släkt.
Än så länge har vi huvudet ovanför vattenytan.
Idag skiner solen och fåglarna kvittrar igen. Vi tar en dag i taget.
Vilken stark familj! Jag är full av beundran.