Så var det dags igen.

Andra gången du flyttar hemifrån. Eller tredje, om man räknar med när du flyttade till behandlingshemmet. 

Du bor nu i din alldeles egna lägenhet. Det har varit blandade känslor för oss här hemma. När du började prata om att du tyckte det var dags att flytta hemifrån igen kom det lite som ett slag i magen.

Rädsla. Oro.

Hur skulle det gå? Var du redo? Var du tillräckligt stark? Det var dags för oss att ännu en gång släppa taget om dig och få låta dig växa på egen hand. Oron gnagde....

 

Men du stod på dig och du fixade en lägenhet. Idag har du bott där ca en månad, och det går så bra. Du var redo nu. Det är annorlunda nu. Du har utvecklats och insett att du klarar dig och du har verktyg att använda om det skulle krisa. Det hade du i och för sig förra gången också, men skillnaden nu mot då,  är att du hade inte fått lära dig hur du skulle använda verktygen. Men det har du nu, nu har du manualen och du har också börjat använda dina verktyg.

 

Både du och vi vet att livet går upp och ner, och det är helt okej. Bara att acceptera. Livet består av med- och motgångar. Vi behöver både och,  för att sätta värde på livet. Förstå att livet inte är att ta för givet.

Som du själv har beskrivit: "det är egentligen nu den svåraste kampen tar vid. När man ska stå på egna ben och hitta rätt i en frisk, och för mig främmande värld".

Det är något som vi, som står nära dig, behöver stanna upp och tänka lite extra på. Detta är en annorlunda värld än den du har varit van vid under de senaste åren. Det är en omställning för dig, och det tar tid. Det får ta tid och det kmmer att ge resultat. Du är en kämpe som fortsätter framåt och du ska veta att vi är så stolta över dig!