Jag minns en gång när jag hade ett sår på benet, det var inte särskilt stort, men det sved och gjorde ont. Jag beklagade mig om det där lilla såret och Fanny tittade på mig och sa: "där lilla såret kan väl inte kännas". Ganska direkt när hon hade sagt det, ångrade hon sig och sa istället: "men oj, ja, sådana små sår kan svida ibland". Fanny hade då kommit en bit i sin behandling och terapi och kom på sig själv med att istället för att invalidera mig, skulle validera mig. 

 

Det som händer när man validerar varandra är att förutsättningarna för en god kommunikation ökar och man bygger upp tillit till varandra. Självrespekten hos båda ökar och man känner sig mer positiv till relationen. 

 

Här är lite exempel på vad du kan validera:

 

° Känslor och upplevelser. 

° Tro, åsikter, eller tankar om någonting. 

° Personliga värderingar om någonting.

° Hur svår en uppgift är.

° Saker som en person gör som är hjälpsamma för hen. Till exempel, vad bra att du tog en promenad i regnet istället för att du skadade dig.

° Saker en person gör för en annan.

 

Nu har Fanny och jag kommit en bra bit på vägen i vår relation. Vi har blivit mer öppna med varandra, kan prata om hur vi känner oss och hur vi mår. Det vågade jag aldrig tidigare. Nu försöker jag alltid att vara en aktiv lyssnare och ibland summerar jag och stämmer av om det jag har uppfattat är rätt. Jag försöker att inte döma och jag bekräftar ofta andra. Men man får inte heller glömma att visa sin egen sårbarhet,  att vara äkta, är du ledsen eller rädd säg det, för det gör att tilliten stärks. 

 

Glöm inte!

Validering betyder inte att du gillar det och inte att du håller med. Det är heller ingen lösning på ett problem, jag tänker ofta att: det är som det är för att det har varit som det har varit och det är så viktigt att jag kan sätta mig in i hur den andre personen har det.