Jag är i Helsingborg. Du är dålig igen. Du behöver hjälp. Hur ska vi kunna hjälpa dig? Du kämpar och gör så gott du kan. Ändå räcker det inte. Ändå måste du alltid kämpa lite till och lite till då det är nya monster i ditt inre som dyker upp. Hur länge ska du orka? 

Det är inte du som har valt detta. Det är andra som har valt att förstöra dig. Bit för bit. De har krossat dig tills det inte fanns en enda hel bit av dig kvar. Lämnat dig som en blöt liten fläck. Liten, skör och sårbar och med PTSD. 

Jag känner hur ilskan bubblar i mig, adrenalinet skjuter ut som pilar i mitt blod, i hela mitt system. Fan ta dem som förstörde dig och ditt liv! Må dem brinna i helvetet! 

Jag kan inte ligga kvar i sängen längre, måste upp. Försöker tänka, försöker  fortsätta tänka. 

Jag tänker hela tiden. 

Natten har varit dålig. Inte mycket sömn, vridit och vänt på mig mest hela tiden. Försöker hitta bra positioner, men det går inte.

 Jag är trött. Min hjärna är trött. Min kropp är trött. Det känns som det är kortslutning, en massa eltrådar inne i mitt huvud som har gått sönder. Det fräser, pyser och ryker. 

Hur ska jag få nån ordning på kaoset bland tankarna i huvudet? Kanske blir det lättare nu när dagen gryr och solen går upp igen? Jag försöker intala mig det. Vi måste hitta en lösning så du kan få må bra igen. En lösning så vi alla kan få må bra igen. Det kommer att gå. Det ska gå. 

Jag lyssnar till fiskmåsarnas skrik igen. Kanske ska jag gå ner till hamnen? Känna dofterna från havet, det salta och lukten från tången. Få känna vinden i håret och försöka hitta hoppet igen. Jag vet att det finns där och en sak till vet jag, jag kommer aldrig att lämna din sida.