Jag vill inte mer. 

Jag vill inte se henne falla ner i det oändligt djupa, svarta hålet igen. Men jag vet att hon redan har börjat falla. Måste rädda henne. Men hur? 

Jag är trött. Jag sluter ögonen för en kort stund. En diskret knackning på dörren får mig att rycka till. Läkaren är tillbaks och ska meddela planen. 

Akut inläggning eller hemgång? Va? Gå hem till vad undrar jag. 

En tom lägenhet där destruktiva tankar kan få fritt spelrum. Där hennes impulser kommer ta kommando och det hela slutar med att allt hänger på liv eller död. Nej, vi har ingen tid att spilla på något sådant. Hon måste få vård. 

Kraschen i midsomras var hård. Hårdare än vi alla hade anat. 

Fasansfulla krafter av ångest som griper tag om henne. River och sliter, hugger och drar henne sönder och samman. Tills hon ligger där som en blöt liten fläck. 

Utmattad. Ledsen. Vilsen. 

Vad är det som händer? 

Allt som var så bra. 

Du hade kämpat så hårt, du var så värd att få må bra igen. Det måste vända, vi måste få tag i dig igen, stoppa dig från att fortsätta falla. 

Läkaren bestämmer sig för akut inläggning. Igen. Vi får vänta på vårdarna som ska hämta dig och ta dig med till avdelning. 

Det tar en lång stund innan de kommer och tankarna far runt i huvudet. 

Till slut kommer de och jag följer med upp i hissen. Längre än så får jag inte komma. 

Låsta dörrar efter varandra. Du kan inte följa med in här, hör jag en vårdare säga. Hon tar upp en penna och ett papper och skriver ner telefonnumret till avdelningen. 

En hastig kram och sen är du borta. Jag ser dig där bakom de låsta dörrarna. 

Jag vänder om och börjar gå mot hissen. 

Jag sväljer gråten och snart är jag ute i den friska kvällsluften som nu har blivit alldeles mörk. 

Jag sträcker på mig och tänker att vi ska klara detta också, håll ut älskade barn, det kommer att vända! Nu tar vi en dag i taget.