Sex månader av hopp och förtvivlan, glädje och sorg, frustration och ilska. Men också av tacksamhet. Tacksam för den fantastiska vårdpersonal som har funnits vid din sida dag som natt och som har hjälpt dig att överleva ännu en gång. Tack till alla på avdelning 53 som funnits där när jag som mamma inte har kunnat finnas till hands. 

Om jag i somras hade vetat att du skulle vårdas och spendera ett halvår inlåst på psyk skulle jag inte ha överlevt.

 Om jag hade vetat att du skulle bli så mycket bältad, att du i perioder fick ha vak så att du inte ens kunde göra toabesök eller duscha på egen hand, skulle jag inte ha överlevt. 

Om jag hade vetat att du inte skulle få gå ut utan mig eller pappa skulle jag inte ha överlevt.  Förlåt. 

Bakom oss lämnar vi nu månader av sorg så djup att den gör oss illamående och det gör mig så ont att jag inte fysiskt har funnits vid din sida. Funnits där hos dig, tagit ut dig på promenader, gett massage eller bara suttit vid din sida. FÖRLÅT. 

Om en vecka ska du bli utskriven. Vi ska fira jul tillsammans och bara vara. Tacksamma att vi alla har varandra. 

Vi ska åka en sväng till solen och ladda våra slutkörda kroppar med ny energi. 

Du ska återigen, sakta men säkert ta dig tillbaks till livet. Det finns en plan för dig och vi tror på dig. 

Du är vår hjälte alla dagar i veckan! 

Vi lämnar en mörk tid bakom oss och blickar framåt. Jag känner en våg av glädje när jag vet att vi snart ska ses igen.