Vad betyder validering ur det psykologiska perspektivet?

Jo, att jag lyssnar aktivt och tydligt kommunicerar min förståelse kring vad den andra personen säger. 

 

1. Att jag förmedlar vad jag förstår om situationen

2. Att jag söker efter det som går att begripa och därefter förklarar mina egna känslor

3. Att jag bekräftar situationen, den andre pesonens åsikter och känslor

4. Att jag respekterar känslor, begär och reaktioner. 

 

Många gånger under Fannys sjukdomsår, när hon var i sina sämsta perioder, hade jag behövt känna till detta. Jag var oftast mycket lugn när hon hade skadat sig och allt gick på rutin. Torka upp, ev. ringa sjukvårdsrådgivning eller giftinformationscenralen, meddela övriga familjen. Jag sköt undan mina känslor för att överleva. Jag vågade aldrig berätta för Fanny hur jag faktiskt mådde eller hur jag kände när hon skar upp armar och ben, tog överdoser med medicin eller drack tvättmedel eller svalde rakblad. Jag vågade aldrig berätta hur rädd jag var. Om jag hade vetat det jag vet idag, hade jag kunnat agerat på ett annat sätt, om jag hade klarat det, det vet jag ju förstås inte. 

 

När Fanny skadade sig på behandlingshemmet hjälpte personalen henne bara med transport till sjukhuset. Ingen följde med henne. Det var för att de, 1. förmedlade för Fanny att de förstod situationen, 2. försökte förstå vad det var som hade utlöst självskadan, 3. de bekräftade hennes känslor, vi förstår att du mår dåligt, 4. de respekterade Fannys känslor och reaktion.

MEN de respekterade inte hennes handlng, därför var det ingen som följde med henne till sjukhuset. När hon väl kom tillbaka fick hon prata om det som hänt. Jag tror dessvärre inte att jag hade klarat av att låta henne åka iväg själv till sjukhuset för att bli sittandes timme efter timme, hela nätter, för att bli ihopsydd. Det var ju inte så att jag accepterade hennes handlingar heller, men det är svårt som mamma att agera på ett sådant sätt. Men det hade hjälpt mig att veta, att det faktiskt var ok att tala om för Fanny hur jag kände mig när hon skadade sig, men det vågade jag aldrig. Jag ville inte att hon skulle behöva bära min rädsla och oro över hennes beteende, jag kände att hon hade nog med sitt eget. Idag skulle jag ändå råda anhöriga till att faktiskt berätta om era känslor, det är inte farligt, om man gör det på ett lugnt och sakligt sätt. 

 

Det finns olika sorters validering, jag kan validera genom ord, med att säga till exempel:

 

"Jag kan förstå att det blev så."

"Är det så här du menar?"

"Jag kan förstå att du blev ledsen när det blev så."

 

Jag kan ocså validera genom beteende och handling, till exempel:

 

Att klappa någons hand.

Le mot personen eller krama henne/honom.

Hämta ett glas vatten eller en filt.

Erbjud en kopp te.

 

Som ni förstår fick vi lära oss detta på behandlingshemmet när Fanny bodde där. Vi fick också läxa i att validera varandra och det var verkligen betydelsefullt. I nästa inlägg tänkte jag skriva mer om varför det är så viktigt att  validera och vad ska jag egentligen validera?