När Fanny bodde på behandlingshemmet fick Magnus och jag gå en anhörigutbildning. Den var så bra och jag tänker ofta på hur mycket den faktiskt har hjälp oss. Inte bara med Fanny, utan med livet i stort. Som det här med "Medveten närvaro i relationer". Hur många gånger har inte jag stått och tänkt på andra saker när någon har pratat med mig, istället för att vara uppmärksam på den andra personen och samtalet som pågår? Och hur kul är det att prata med en person som inte lyssnar??

 

Nu vet jag att nyckeln till medveten närvaro i relationer är att vara närvarande, inte vara dömande och att försöka se saker som de är. Det har jag tränat mycket på, och behöver fortsätta med. Att vara fördömande i relationer förgiftar bara ditt välmående och din/dina relationer.

 

Tre saker vi fick lära oss att tänka på när vi ska vara medvetet närvarande i relationer var:

 

1. Att vara medveten om mina långsiktiga mål med relationen och mina önskemål med den, alltså vad vill jag med denna relation?

2. Att sätta mig in i den andres sammanhang, försöka förstå hur den andre har det, och försöka se mig själv utifrån den andres ögon.

3. Att göra det som är mest hjälpsamt utifrån dessa sammanhang. 

 

Jag tycker det är så intressant med relationer och jag lär mig nåt nytt varje dag. Hemma, på jobbet i affären, med grannen osv, osv. 

 

Idag försöker jag att vara medvetet närvarande när jag pratar med andra, lyssnar på vad de har att säga utan att tänka på mina egna tankar just då. Det är inte alltid lätt, men skillnaden idag mot tidigare, är nog att Fannys mående är bättre nu än vad det var då. Då kretsade mina tankar  ständigt runt hennes självskadebeteende och på vad hon kunde ha gjort, hur hon mådde, vart hon var osv. Det har blivit bättre, men fortfarande finns ju tankarna där om hur framtiden ska bli. Konsten är att leva här och nu och ta tillvara på tiden som är utan att oroa sig för det som ska komma, och det tränar jag på varje dag.