Vi står på scenen och ser hur det strömmar in folk. Hjärtat slår några extra slag och fjärilar har hittat in i min mage. Snart är det dags. Vi ska ha vår första föreläsning tillsammans, Fanny och jag. Det känns så bra! Så skönt att ha henne vid min sida, att inte stå här ensam. Tryggt. Det tar en stund innan alla 350 personer har hittat en plats, det är ett härligt sorl av människors prat. Spänd förväntan av både åhörare och oss föreläsare. En mäktig känsla.

 

Vi har kopplat på oss mikrofonerna, men när klockan slår 17:30 är det fortfarande människor på väg in i salen. Vi befinner oss i Havet, Elite Stadshotellets största konferenslokal. Känns overkligt att vi två, en mamma och en dotter, står här tillsammans på en scen med 350 personer som vill lyssna på bara oss. På vår historia. En historia fylld med skuld, skam och självhat, övergrepp, självskadebeteende, psyk, sjukhus, destruktivt beteende. Men också en historia med mycket kärlek och värme. Hur vi tillsammans som familj kom vidare i livet och att det går att bli fri och faktiskt få en mening med livet igen. 

 

När klockan har dragit över några minuter sätter vi igång. Vi inleder föreläsningen med ett djupdyk  i vår dagbok en helt vanlig dag för några år sedan. En tid som då endast bestod av destruktivt beteende. Föreläsningen är igång och allt flyter på som rinnande vatten. Fanny är fantastisk, det är som om hon inte har gjort något annat än stått på scen och pratat om självskadebeteende och psykisk ohälsa.

 

Tiden går fort och efter föreläsningen är det många som vill prata med oss. Många som hade frågor om ämnet och andra som ville tacka oss för att vi delat vår historia. Det var med ett leende på läpparna jag gick till sängs den kvällen och en känsla av att det här vill jag göra igen!