Det är mitt på dagen och varmt ute, vi står runt vår fullpackade bil i mina föräldrars trädgård. Snart är det dags för oss att ge oss av. Vi ska flytta idag. En konstig känsla infinner sig hos mig. Vi har precis ätit lunch ute i trädgården tillsammans med mina föräldrar och min lillasyster med familj. Lilla Filippa har satt sig i baksätet på vår bil och har nu spänt fast sig. Hon tänker följa med oss. Hon vill så gärna följa med till vårt nya hus i vår nya stad. Hon är så bestämd.  Tårarna bränner på mig och en stor klump sitter fast i halsen. Jag kan inte ta ut henne. Min syster kommer och bokstavligen drar ut henne storgråtande.

 Jag kan inte säga ”hejdå” på riktigt. Jag vill inte och jag klarar det inte. Snabbt sätter vi oss i bilen. Magnus kör, Alva sitter fram och jag bak. Det känns skönt, där bak i bilen kan jag släppa fram tårarna. Känner mig så ledsen och förvirrad. Vad har vi gett oss in på? Jag vill inte längre, jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen….

 Under hela den våren hade jag förträngt alla dåliga känslor som jag kände inför flytten. Mina känslor åkte verkligen berg- och dalbana. Vi hade ju bestämt oss och jag ville verkligen komma närmre Fanny. Jag visste ju så väl att hon behövde oss och hade känt att det skulle bli ett äventyr. Det tyckte jag fortfarande, men separationen från nära och kära hemma i Eskilstuna blev svårare än jag föreställt mig. Ena dagen kändes allt så bra och spännande, medans nästa dag mest var ångestfylld och jag önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden och bara få stanna kvar där vi var.

 Väl framme i Helsingborg skulle vi övernatta på ett hotell, då vi tidigt nästa morgon skulle möta upp flyttlastbilen utanför vårt nya hus. Jag minns hur spänd hela min kropp var och illamåendet gnagde inom mig. Jag kunde inte få i mig nåt att äta och när jag la mig i hotellsängen den kvällen skakade jag som ett asplöv. Jag längtade redan hem. 

 Natten kom och gick och jag antar att jag fick några timmars sömn, trots att det inte kändes så på morgonen. Men när jag vaknade mådde jag ändå lite bättre och jag kände att det skulle bli kul att komma till huset och få börja ställa i ordning. Dessutom skulle jag  ju snart få träffa Fanny igen. 

 Ett år har nu passerat, och det har varit ett tufft år. Emellanåt drabbas jag av stark hemlängtan och  en känsla av ensamhet, då är det jobbigt med det mesta. Men däremellan har vi det så bra! Ett trevligt hus i ett fantastiskt fint område med endast 500 meter ner till havet. Ni förstår ju själva hur bra vi har haft det denna sommar. Jag har ett roligt jobb med fina kollegor, vi bor 20 minuter bort från Danmark och det känns som vi har hela Europa ett stenkast bort! Men det bästa av allt är ju att se Fannys framsteg och hur hon tar tillbaka kontrollen över sitt liv igen. Då blir jag verkligen varm i hjärtat och ångrar ingenting. Jag är så stolt över mig själv och min familj som faktiskt vågade ta steget att göra denna förändring.

Tack Fanny, utan dig hade vi inte fått uppleva fantastiska Skåne, och tack hela familjen som så fint ställer upp för varandra!