Nu har snart första månaden på det nya året, 2017 passerat.
Jag sitter och reflekterar över året som gått.

Januari och februari bestod av många sjukhusbesök då det var både självskador som behövde sys och överdoser. När sportlovet kom i slutet på februari kände vi att vi behövde komma bort hela familjen, och åkte till Teneriffa. Vi hade en skön vecka tillsammans, dessvärre hade vi inbrott i vårt hus när vi var borta, så det var mycket att fixa med när vi kom hem.

Mars och april var tunga månader med många och långa inläggningar på psykavdelning. Trots detta fick vi ta med dig på en minisemester till Krakow. Vi vet ju att du brukar må bättre när vi reser tillsammans i familjen. Allt gick bra och vi hade några härliga dagar tillsammans.

Senare i april eskalerade ditt mående till det sämre. Vi hade hamnat i någon slags återvändsgränd och ingenting var längre bra. Du kände hopplöshet och såg ingen ljusning. Du trodde inte att det fanns en framtid för dig. Du ville och orkade inte leva längre. Du ägnade din lilla vakna tid till att planera för hur du skulle avsluta ditt liv. Tack och lov lyckades du inte, men vi förstod att det nu bara var en tidsfråga.

Vi tog återigen upp kampen för att få dig till ett behandlingshem. Det var blod, svett och tårar, men denna gång skulle det ge resultat.

I maj gick flyttlasset. Det var en av de hemskaste dagar för oss. Att lämna dig där och då.

De närmsta månaderna efter det, juni, juli och augusti blev något av ett prov på om detta skulle vara lösningen. Det blev en tuff tid. Vi skulle nu lära oss att leva utan ständiga sjukhusbesök, självskador, överdoser och psykiatriska avdelningar. Det kändes tomt. Vi fick nu lära oss att sakta men säkert släppa taget om dig. Det var svårt, men det gick.

Sommaren passerade och hösten kom. Du kämpar tålmodigt på med ditt arbete med dig själv. Under två helger i oktober och november var vi på behandlingshemmet och deltog i anhörigutbildning. Det gav oss så mycket och vi är verkligen tacksamma över att ha fått den möjligheten.

I december fick du komma hem några dagar. Det blev intensivt med mycket att göra och många som ville träffa dig. Vi körde tillbaka dig två dagar före julafton och det var lite tungt. Trots att jag vet att du har det bra där du är och att personalen är fantastisk med er boende, så var det förstås en sorg att inte ha dig med när familjen samlades under jul-och nyår.

Nu har ditt jobb också dragit igång igen. Jag förstår att det är tufft att starta upp behandlingen igen efter en ledighet. Du har haft några tyngre veckor bakom dig nu, men jag vet att du kommer att fixa det här. Du gör små framsteg hela tiden, varje dag. Du är fantastisk och du får inte glömma att du är en stor förebild för så många därute.
Ge inte upp, fortsätt kämpa! Jag vet att du kommer gå i mål som en segrare!