Snön vräker ner utanför fönstret tidig onsdagsmorgon.
En känsla av välbehag sprider sig i kroppen.
Har alltid älskat snö och juletider.
Jag längtar efter julen.

För sex månader sen var vi på väg.
Vi körde mil efter mil för att lämna dig helt ensam på en plats där du skulle få hjälp.

Vi visste att det var dags. Vi visste såväl att du behövde den hjälpen. Vi hade provat allt här hemma. Men inget var tillräckligt bra. Just då.

Det var en varm och solig dag. Nionde maj.
I bilen.
Mil efter mil.
Fjärilar i magen. Overklighetskänslorna gnagde i kroppen. Ville inte. Ville inte lämna dig.
Vi satt i våra egna tankar.
Mil efter mil.
Hur skulle det gå?

Ett halvår har gått. Livet har vänt.
Tagit en annan riktning. Vi tror att vi har hittat den rätta vägen. Äntligen.
Men det är långt kvar. Hur långt vet vi inte.

Du får rätt hjälp nu.
Vi får hjälp.
Livet har vänt.
Känslan av tacksamhet bär jag med mig varje dag.
Tacksam för att vården till slut valde att lyssna på oss. Innan det var försent.
Tacksam för att du valt livet.
Tacksam för att jag får vara just din mamma.
Tacksam för allt du lär oss.
Varje dag.

Tänker tilllbaka och minns den nionde maj. Hur du stod framför huset med en nyckel i din hand. En nyckel till din nya dörr, men också en nyckel till ditt nya liv.

Rädslan och sorgen jag kände då, kommer tillbaka.
Jag ler.
Tårarna rinner sakta, letar sig ner över mina kinder och vidare in under hakan.
Vi har klarat första halvåret.
Resan fortsätter nu.
Mil efter mil tills vi är framme.
Och tron och hoppet är det som ger oss styrka.