Pling, ljudet från sms-aviseringen gör att mitt hjärta slår en hastighet snabbare än normalt. Jag står i klassrummet och har genomgång om fjärilens förvandling från ägg till larv till puppa till fjäril. Vi är nu på pupp-stadiet. Det är ett tacksamt tema, barnen älskar sina larver som dem döpt och som idag har blivit puppor. Barnen är ivriga och vill veta mycket. Det är bra diskussioner. Pling, en gång till. Jag kastar ett snabbt öga bort mot skrivbordet där min telefon ligger. Ser att meddelandet är från min dotter. Jag läser första raden och det enda jag ser är ordet "skurit". Jag vill inte läsa mer, jag vet vad det kommer att handla om. Det är ett slag rakt in i magen varje gång .Jag känner blodet rusa och det susar så konstigt i öronen. För några sekunder hör jag barnens röster så långt bort, fast de står mitt framför mig. Jag känner mig matt och svag.  Vad kan ha hänt? Var är hon? Hur allvarligt är det? Tankarna virvlar i huvudet och det känns som all världens fjärilar som vi just pratat om har flyttat in i min mage.Jag mår illa. Skärp dig! Fokusera!

Tack och lov att det är lunch! Vi avslutar och jag skickar ut eleverna. Tar snabbt telefonen och läser det hon skriver.

 

Jag vet ju att det kommer att hända. Jag vet ju att hon kommer att skära sig. Det kan ju liksom inte bara gå över på en vecka. Det är en process som kommer ta tid.Men för första gången kan jag inte rycka ut och hämta henne, skjutsa henne, sällskapa henne. För första gången kan jag bara låta andra ta hand om alltihopa. Det är en jobbig känsla. Nu har resan börjat.