Idag är det precis en vecka sen vi lämnade dig. Det har varit blandade känslor. Du fick en tuff start. Du är verkligen tapper och en riktig kämpe. 

 

Jag satt och tittade tillbaka i min kalender idag. Tänk vad mycket vi gått igenom under dessa sista, fem-sex åren. Vilken resa vi har gjort! I perioder är vi på sjukhuset var och varannan vecka. Överdoser, ihopsydda armar, svälja rakblad och dricka tvättmedel. Alla nätter vi spenderat på akuten och AVA. Personal inom sjukvården vi lärt känna under dessa omständigheter. Alla nätter vi har legat vakna till gryningen för att sen gå till jobb och skola. Hur orkade vi det?

 

Jag är så tacksam för att vi står här idag.

Att du är där du är.

Att jag är där jag är.

Vi vet båda att det blir tuffa tag emellanåt, men tittar vi tillbaka så är det ju ett hårt liv du haft. Det kommer att bli bra det här.

Glöm inte, om det blir för jobbigt med andra boende, slut dig i din egen bubbla. Stäng ute det som inte är viktigt för dig. Det är du som ska bli bra, fokusera på dig själv. 

Om det blir för jobbigt med dig själv, ta hjälp av personalen, de är där för dig. Det handlar om dig och ditt liv. Du får vara självisk nu, det är viktigt. Det här är din resa till ett nytt liv.

 

Jag är så stolt över dig. Du är stark. Du är modig. Du är bra. Du har lärt mig så mycket om livet. Det är jag tacksam för. Jag älskar att vara din mamma varje dag.

Tänk, idag kan du ha gjort första veckan på resan mot ditt nya liv.

Jag finns här som alltid, även om jag har lagt mig ner för att vila ett slag, så kommer jag alltid att finnas vid din sida, så länge du vill.

Vi kommer snart att ses igen, tiden går fort.

Jag ler och känner hur stark min längtan är efter dig.

Sov gott min älskling, vi hörs snart igen.