Så var det min tur. Solen skiner från en klarblå himmel. Jag tror det är en av årets varmaste dagar. Det är alldeles lugnt och fridfullt. Bara underbar fågelsång och härlig lantluft. Jag tappar fattningen för en kort stund. Kan inte säga så mycket. Har för mycket gråt i halsen. Jag vill verkligen inte lämna henne här. Men nu är det på riktigt. Jag måste. Jag tar henne i min famn och vi står en stund. Jag tror inte jag säger något, jag kan inte. Jag förmår liksom inte. Får inga ord över mina läppar. Det känns ändå skönt att bara få hålla om henne. Mitt förnuft försöker säga att jag är larvig nu, jag ska ju träffa henne igen. Men det hjälper inte idag. Jag bara önskar att allt var över nu. Att tiden här på behandlingshemmet var över och att vi var här för att hämta hem henne. Jag släpper taget och ler, det blir bra det här. Vi hörs snart på telefon, hör jag mig själv säga.