Jag skrev ju tidigare om att samarbetet mellan öppenvården och slutenvården inte är den bästa här i Eskilstuna kommun. Min dotter var på läkarsamtal hos sin läkare på psykiatriska öppenvården i torsdags. Hon bedömde då att min dotter skulle behöva läggas in några dagar, men det ville inte min dotter. De bestämde då att hon skulle gå hem och sen komma tillbaka efter några timmar för att få träffa sin psykolog och att de då tillsammans skulle göra en bedömning. Sagt och gjort, min dotter promenerade hem för att sedan ta sig tillbaka till mottagningen efter några timmar. Väl tillbaka på öppenmottagningen gjordes bedömningen av läkaren och psykologen att min dotter bör läggas in och måste åka till psykakuten. Öppenvården kontaktar då mobila teamet som kommer och hämtar min dotter och kör henne till sjukhusets psykakut. När hon kommer dit får hon träffa en ny läkare som frågar om hon vill vara kvar på avdelningen (slutenvård)och bli inlagd. Min dotter säger nej, varpå hon släpps iväg och får promenera hem ensam.

 

Jag som mamma blir fundersam på varför inte läkarna på slutenvård och öppenvård talar med varandra.  Istället skickas patienten hit och dit .Det borde gå att göra på ett smidigare sätt.  Först görs det en bedömning, som i nästa sekund blir något helt annat. Svårt för både patienten och oss anhöriga att hänga med i svängarna. Jag  tycker att läkarna som jobbar på psyk kunde ha lite mer pedagogik så att de på ett bra och tillmötesgående sätt kunde prata med patienten om patientens bästa.

 

Min dotter mådde inte alls bra, men ville inte vara inlåst på sjukhuset. Jag kan förstå det. Jag åkte till henne på kvällen och stannade hos henne på natten. På fredagen åkte jag till jobbet som vanligt och när jag slutade på fredagen åkte jag tillbaka för se hur det var med henne. Inte bra. Bara mörka tankar och hjärnan jobbade febrilt med att försöka sortera i det kaos som rådde där inne. Det skapar ångest. Jag pratade med min dotter om att det ibland är så att man måste åka till sjukhuset när man inte mår bra. Spelar liksom ingen roll var man har ont. Det är bara så svårt att förklara smärtan i själen och det stora svarta hålet som hon så många gånger har beskrivit. Vi pratade en stund om att det är okej att säga att man behöver lite extra hjälp, så jag lägger in mig själv, men att jag egentligen inte vill vara där.

 

Min dotter är klok, så lite senare på eftermiddagen åkte vi tillbaka till psykakuten. Vi blev sittandes några timmar men till slut fick hon komma in och efter en stund blev hon hämtad av en personal från avdelningen. Det är alltid lika jobbigt att se henne gå iväg till hissen och åka iväg. I början grät jag alltid när jag gick därifrån, men nu gråter jag inombords och vet att det är det bästa för henne och för oss några dagar framåt.

 

På psykiatriska slutenvården här i Eskilstuna jobbar de efter ett nationellt självskadeprojekt. Det låter väldigt bra, men levs inte riktigt upp till vad som sägs. Jag har dragit ut hela projektet på nätet och läst igenom det. Det finns brister. Sen kan man tolka det på olika sätt. Till exempel sägs det att om man  har ett självskadebeteende som min dotter har, har man rätt till fyra vårddygn. Efter dessa dygn blir man utskriven vare sig man är bra eller dålig. Det är bara det att man räknar dessa dygn från det att dygnet börjar och inte från den tiden som patienten kommer in. Så i vårt fall, när min dotter kom in i fredagskväll hade hon ju missat vården på avdelningen hela den dagen. Dessutom ska hon skrivas ut imorgon måndag, och då kommer hon inte heller få någon särskild vård, utan bara ligga och vänta på utskrivningssamtalet. Meningen när hon kommer in är att hon ska få fylla i känslodagbok som sedan ska följas upp med samtal från personal från avdelningen. Hon fick varken samtal i fredagskväll eller i lördags. Jag anser att det inte är kvalité på vården när hon väl är inlagd, utan mer förvaring och medicinering. Samtidigt pratar de om att målet är att minska på inläggningarna, men hur ska detta gå ihop, när man inte får den rätta hjälpen när man väl är på plats??

 

Ja, det är inget jag kan lösa inatt men jag kommer inte att ge mig, utan jag kommer verkligen att strida för den här utsatta patientgruppen. Vi måste titta mer på individen och faktiskt lyssna på patienten. Tro mig, man vill inte av fri vilja vara inlåst på en avdelning. Man vill bara ha vägledning och stöttning och få må bra.

 

Älskade barn, hoppas din natt blir okej! Imorgon är en ny dag med nya möjligheter! Min kamp fortsätter precis som din! <3<3