Det har nu gått några dagar sen vi landade hemma i Sverige igen. Det har varit fullt upp med att rodda runt i det inbrott vi hade i vårt hus medan vi var borta. Många tankar i huvudet såklart, är det för att vi skrev på våra bloggar att vi skulle resa bort, eller var det bara ödet som slog till. Ja, det går inte att få svar på, vi har iallafall lärt oss att vi ska hålla tyst på sociala medier om resor i framtiden. Den här gången var det inbrott i flera hus i vårt område så jag vet inte. Nåja, inget att grubbla på, nu är det som det är. Tyvärr inga tjuvar gripna i dagsläget, men polisen har haft tre misstänkta inne på förhör som blev släppta i brist på bevis. TRÅKIGT! Jag är ändå tacksam för det larm vi har på huset, och den snabba utryckningen som polis och vaktbolag gjorde.

 

Summeringen från vår resa blev iallafall bra. Även fast vi inte hade vädret på vår sida, så är jag så glad att få tillbringa tid med min familj i en skön och avkopplande miljö. Det är också så mycket värt att få se vår äldsta dotter blomma ut och må bättre för ett tag. Att få lämna självskador, ångest och smärta hemma. Att bara få vara ifred från allt detta.

 

Nu är vi tillbaka i vardagen igen och det känns som hon ganka snabbt faller tillbaka i gamla mönster. Jag upplever att hon på nåt sätt går in i sig själv och sin diagnos. Att det liksom hör till det här livet här hemma på nåt sätt. Jag vet inte och jag tror inte att hon själv vet heller. Vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken att jag flyttar utomlands med henne. Men jag vet ju att det förmodligen inte är den rätta lösningen just nu. Hon måste nog bearbeta det som varit och lära sig hantera jobbiga känslor som sköljer över henne då och då. Men vem vet, det finns inget facit och vi vet aldrig om vi gör rätt eller fel, med vare sig terapier eller hur vi bemöter och behandlar henne. Under dessa fem år har man grubblat mycket kan jag lova!

 

De här dagarna har hon varit hemma i sin lägenhet, men sovit några nätter här hos oss. Idag skulle hon ha träffat sin kontaktperson, men avbokade det mötet och varför vet jag inte. Imorgon ska hon träffa sin läkare nere på öppenvården, det är hon som sköter medicinen. Min man och jag ville följa med för att diskutera lite angående hennes mediciner, men hon vill inte att vi ska följa med så då får vi respektera det. Psykologtiden som hon egentligen hade imorgon uteblir p.g.a.att de bokade läkartiden på samma tid som hon har sin psykologtid varje vecka. Jag tycker att läkarna och psykologerna kan samarbeta när det gäller patienternas tider. Det är ju så viktigt och värdefullt att få sin tid hos sin psykolog och det är ju också lika viktigt med läkartiden. Hon träffar inte sin läkare så ofta så det borde gå anser jag. Samarbetet inom psykvården i Eskilstuna är inte den bästa, men det är en lång historia, så den tar jag en annan gång.

På eftermiddagen imorgon är det meningen att hon ska träffa sin kontaktperson igen, hoppas hon gör det.