"Hur orkar ni? Var hämtar ni kraft? Hur överlever ni? Orkar ni jobba? Hur mår de andra barnen?"

Ja, frågorna är stundtals många och jag har inga svar. Inte på någon. Jag vet inte. Allt bara rullar på, det blir liksom enklast så. Att bitvis stänga av. Måste klara detta. Finns liksom inget val. Det är såhär vårt liv ser ut.

Just nu.

Jag har lärt mig så mycket om livet. Livet är inget att ta för givet. Livet är här och nu. Hjälper inte att jag ger upp. Måste strida för mitt barn. Hon måste överleva. Kan inte tänka mig något annat.

 

Sen jag skrev sist har det varit smått kaotiskt. Min dotter föll rejält ner i det svarta hålet. Vi kämpar för att få upp henne. Att leva med ett självskadebeteende är så tufft. Både för henne och för oss i familjen. Jag vet att alla som mår dåligt inte har turen att ha anhöriga som ställer upp och kämpar för dem. Jag vet också att förutsättningarna för ett snabbare tillfrisknande finns för dem patienter som har anhöriga som strider för dem.

 

Igår skrevs min dotter ut från avdelningen hon vårdats på de senaste fem dygnen. Tyvärr är det en mycket sorglig historia om vården från avdelningen. Jag vet att jag har skrivit om det förut, och måste ännu en gång bekräfta att psykvården är under all kritik. Gång på gång sviker vården. Det är återigen dags att ta upp kampen för en annan vård och behandling och jag vet att det blir tufft. Men det ska gå!

 

Tack Katarina Tomczyk för ditt besök, din kunskap och tips på bra saker! Du är verkligen en förebild!

 

Idag har jag hittat till SHEDO. Det är en förening som jobbar med självskadebeteende och ätstörningar. Hittade en så bra beskrivning på hur det är att vara anhörig.

 

"Relationerna inom familjen blir ofta svåra och negativt värdeladdade när en familjemedlem kämpar mot ett självskadebeteende.Ofta blir det bråk och diskussioner om det ena och det andra. Föräldrar och partners kämpar för att överlista sjukdomen och sjukdomen kämpar för att överlista alla som försöker hjälpa. Känslor av hopplöshet, sorg, ilska, utmattning och skuld växer och smittar lätt av sig på resten av familjen. Livet som anhörig är en ständig balansgång där man måste gå ensam utan stöd, med en ständig skräck för att trampa snett."

 

De senaste dagarna har jag läst allt jag hittat om självskadebeteende. Det finns så mycket att lära och förstå.

Kära barn, ber om ursäkt för att jag inte förstod dig tidigare.

Jag ska kämpa för dig, det kommer att bli bra!