Idag är det fyra veckor sen vi lämnade dig på behandlingshemmet. Vart har tiden tagit vägen? Jag vet inte, men jag vet att tiden går så fort här hemma. Du är så duktig och du fortsätter att imponera med din kämparglöd. Tiden här hemma sen vi lämnade dig har varit lite upp och ner, precis som för dig.

Första veckan var hemsk, andra veckan uthärdlig, tredje veckan börjar jag så smått vänja mig vid att du är där och jag är här. Fjärde veckan var första gången på fem år som jag lämnade mobilen i mitt skåp på jobbet och inte bar den med mig hela tiden. 

 

 

Jag kämpar dagligen med mitt dåliga samvete att jag får leva det här livet, när jag vet att du kämpar med ditt liv, men jag vet att det måste det vara såhär. Att du får poffessionell hjälp av bra och kunnig personal i ett team runt dig. Jag tror det är jätteviktigt att du gör den här resan på egen hand, men med stöttning av oss här hemma om du vill och känner för det.

 

Jag tänker på dig varje dag och det ska  bli så roligt att du snart kommer hem på din första permission! Vi längtar här hemma!

 

Vi kommer alltid att finnas för dig. Älskar dig så mycket. //Mamma