Känslosam
Jag har alltid varit känslosam. Levt mig in i andras situationer. Försökt förstå. Inresserat mig för hur andra har det eller har haft det. Lätt att gråta. Vet inte alltid varför tårarna kommer. Det är jobbigt. Detta började när jag var ca 16 år tror jag. Min syster skulle ta studenten. Jag och min kompis var ute på stan minns jag, sen skulle vi till skolgården allihopa. Jag grät så mycket och min kompis undrade vad det var med mig. Varför grät jag? Ja, jag vet inte, tyckte bara att allt var så roligt och fint på nåt sätt.
Sen har det där hållt i. Kan gråta i de mest konstiga situationer, t.ex. studenten i stan när alla åker runt på sina flak, fast jag inte känner någon, pridefestivalen, när någon diskuterar ett känsligt ämne, hemska dokumentär historier som jag lyssnar på osv, osv. För att inte tala om alla gymnastikuppvisningar och tävlingar som jag har suttit på genom åren och tittat på mina barn och förstås gråtit massor. I början ville jag inte visa att jag var såhär känslig, men nu på senare år pratar jag om det och är öppen med det. Jag kan ju liksom inte hjälpa det ändå, hur mycket jag än försöker.
För ungefär 10 år sen var jag hos en kvinnoläkare och då tog jag upp detta. Hon sa då att det är nog en del av min personlighet och jag försöker tänka så, att det liksom bara är jag, även om det ibland blir lite väl jobbigt.
När det gäller min dotter och vår historia med allt det tunga och jobbiga som hänt så är det som jag blir någon annan. Jag jobbar mekaniskt. Jag måste tänka klart och rationellt. Jag skärmar av. Jag blir som en lejoninna som slåss för mitt barn. När det är som värst stänger jag av. Kan inte bryta ihop, det funkar inte. Måste finnas där, jag är ju hennes mamma, släpper inte in någon annan. Jag har kontrollen och släpper den inte.
Det var då. För två månader sen. Allt börjar så sakta sjunka in. Hur har vi haft det egentligen? Vad har hänt? Hur har vi orkat? Hur har hon orkat?
Inombords gråter jag. Jag har släppt kontrollen. Jag har låtit andra personer ta över. Men det betyder inte att jag ville det, vi hade inget att välja på mer. Vi hade kommit till vägs ände, om vi alla skulle överleva var detta det enda alternativet. Men det har inte varit lätt.
Jag är fortfarande beredd på att slåss för min dotter om det skulle behövas och kommer altid att finnas där, med eller utan tårar, det är ju liksom bara jag.