Hur börjar man blogga? Vad ska man blogga om? Varför ska man blogga? Vem ska läsa? Ja, frågorna är många. Jag är ju bara jag, en vanlig tre-barns mamma med man, hus, hund, bil och jobb. Men saken är den, att de sista fem åren i mitt liv har varit något annorlunda mot många andras. Jag säger inte att mitt liv är unikt på något sätt, men vår familj har fått uppleva många jobbiga stunder de senaste fem åren. Jag är säker på att det finns många därute som delar mina erfarenheter och det är sorgligt.

 

I måndags kväll kom ett sms från äldsta dottern, ett sms som man inte vill ha. Ett sms som gör att tillvaron vänds upp och ner för en liten stund. Ett sms där man förstår att det närmsta dygnet inte kommer bestå av särskilt mycket sömn. (Iofs ingen fara med sömnen, sova kan man göra vid andra tillfällen). Det som gör mest ont när man får dessa sms är vetskapen om att ens barn har så ont i själen och dövar det med att göra sig själv så illa. Att man måste stå bredvid och se på, att inte kunna hjälpa. Frustration. Önskade så att jag kunde få bära hennes smärta för ett tag, få vara en av avbytarna. Slå den där smärtan och ångesten rejält på käften så att den inte kunde komma tillbaka med samma krafter... men jag vet ju att det inte går.Hon hade tagit en överdos av tabletter. Det vi har att välja på i detta läge är att ringa giftinformation för att ta reda på hur snabbt vi måste vara på akuten, ambulans eller vanliga bilen. Det räcker med bilen. Intoxerna (som det kallas) ser olika ut beroende på vilka tabletter hon har svalt. Ibland blir det magpumpning ibland inte. Annars ser rutinerna ungefär det samma ut. Dricka en flaska kol, ta blodprover, hon kopplas upp på hjärtmaskin och blodtrycksmaskin, ibland dropp och någongång har hon fått motgift insprutat. Sen är det bara att vänta, brukar ta mellan 7-8 timmar upp till ett dygn innan man kopplar bort henne. I måndags gick det bra. Jag var hemma igen 03.30 på tisdag morgonen. 

 

Jag måste vara redo, alltid beredd, som en brandman ungefär. Att vara mamma till en dotter med Borderline är att alltid ha jouren. Dygnet runt, alla dagar i veckan, året runt. Jag vill det. Jag vill finnas för henne, jag vet att jag är en stor trygghet för henne. Men vi jobbar på att släppa in andra personer från samhället som kan stötta och hjälpa. Det tar tid och det är inte lätt. Våra barn är ju det bästa vi har, så det måste bli rätt. Jag förstår också att jag måste orka och finnas till för de två andra barnen, mannen, hunden, jobbet OCH framförallt också mig själv (har jag insett). 

 

Jag känner medan jag skriver att min tanke med bloggen får bli att dela med mig lite av hur min vardag ser ut,dels då som mamma till en dotter med Borderline men också mitt liv i övrigt. Det blir som det blir, jag tycker inte om att krångla till saker utan vill ha det enkelt :)