I oktober 2011 är vi på ett möte i skolan och bestämmer tillsammans att det bästa för min dotter är att ta ett uppehåll från skolan och sen börja om 1:an året efter. 

Ny kontakt med BUP igen och samtalsterapi 1g/v + antidepressiv medicin och narkotikaklassade sömntabletter. 

Detta var den tid som jag hittills har upplevt som den värsta tiden i mitt liv. 

När ens barn mår så dåligt att hon inte kan komma ur sängen. Ligger på golvet och inte förmår resa sig. Måste bäras till sängen, inte äter eller dricker själv. Måste matas med medicin för att överleva dagen. Måste vaktas dygnet runt för att hon är så "självmordsbenägen" enligt läkare och psykologer. Det är hemskt att se sitt barn lida så fruktansvärt. Att se ögonen på sitt barn vara helt utan liv. Att se sitt barn så trasigt i själen och  hjärtat... Det gör ont. 

Att höra sitt barn hallucinera om att det är människor i rummet, hundar som äter kött, väggar som kommer närmare...Det gör ont. Att höra sitt barn skrika nej, nej, nej med förtvivlan natt efter natt. Att se henne sparka runt i sängen och vrida sig runt, runt för att till slut vakna med ett ryck alldeles svettig och ledsen...Det gör ont. 

Att inte kunna hjälpa. 

Jag vill ta bort alla mardrömmar som följer henne varje natt och som äter upp henne inifrån, sakta men säkert, bit för bit. 

Allt jag kan göra är att se på. 

Jag är ständigt hos henne. Finns där, natt som dag, alla dagar i veckan. Jag vill det. 

Jag är tryggheten. Men det gör ont.