När man är med om något i livet som man inte riktigt hade tänkt sig, vet man ju aldrig hur man kommer reagera eller hur man kommer agera. Det finns liksom inte med i planen. Precis som min dotter har beskrivit känslor ibland, att man vill trycka på CTRL.ALT.DEL. och börja om. Gå till biblioteket och låna ett facit. Vrida tillbaka tiden och ta vara på varje dag. Förnekelse, detta händer inte oss, så farligt är det inte, det går snart över...Men det här är det som blev vår verklighet. Vi kämpar fortfarande med att få till livet på det bästa sätt för oss alla i familjen. Varje ny dag lär vi oss något nytt. Ibland agerar vi rätt och ibland fel. Då är det bara att börja om.

 

Efter mycket svamlande i mörker och många långa samtal med en rad olika proffessionella människor som man så innerligt önskar hade svaren på hur vi ska överleva just när allt känns som värst, har jag kommit till insikt om en sak. Att följa min magkänsla. Många av de personer som jobbar inom vården och som ska ha kunskap om psykisk ohälsa, har det inte. Många har också olika åsikter om detta och baktalar varandra.

Så nej, det finns verkligen inget facit.

 

Idag slog det mig hur många olika slags mediciner min dotter har provat under åren. Det sorgliga med psykisk ohälsa är att det i princip aldrig går att få mediciner som lindrar 100%. Man börjar med en, ofta behöver man ett par stycken för att lindra de olika symtomen. Sen var det det här med biverkningar som många mediciner ger. Antingen får man gilla läget eller så ska det provas ut medicin mot biverkningar också. Ja det tar liksom aldrig slut. Det ska också doseras rätt vilket jag har upplevt är så svårt. Då provar man att öka och minska hit och dit och patienten mår typ dåligt hela tiden. Detta är bara min upplevelse, kanske det är någon av er som läser som har en annan erfarenhet.

 

Mitt i allt detta kaos pågår livet. Det blir dag och natt och dag och natt igen, veckorna rullar på och blir tilll månader som blir till år. I mitt fall skulle ett arbete skötas och två yngre syskon likaså. Dessutom ska man hålla ihop ett äktenskap. Det är inga lätta ekvationer men det har gått än så länge. Sen har det inte varit en dans på rosor alla gånger, och jag ska erkänna att jag, när det känts som mest tungt, har tänkt tanken på att bara fly från allt, pausa och resa långt, långt bort. Men förnuftet säger något annat. Jag förstår ju att det inte går att fly från det som känns jobbigt. Jag har förstått att man måste lösa det på bästa sätt först, för annars kommer det ikapp dig och sätter sina klor i dig när du som minst anar det. Precis som med sorgen, det går liksom inte att fly.

 

Om vi har agerat rätt kan vi nog aldrig veta, men en sak vet jag och det är att tillsammans bilr man starkare och jag är tacksam över den familj som jag har runt mig.  Tillsammans ska vi klara detta!  <3