När det gäller psykisk ohälsa är det ju många gånger väldigt flummigt och inom läkarvården är det mycket medicinering. Där vi står idag och tittar tillbaka i backspegeln så ser jag klart och tydligt att vår dotter fick gå alldeles för länge med diagnosen PTSD ( post traumatisk stress syndrom) som man får vid traumatiska händelser. Det var nog faktiskt ingen som förstod hur allvarligt det var från första början. Inte ens vi.

Som jag skrivit tidigare så hjälper det inte att titta bakåt, utan bara blicka framåt, men ibland måste jag bara få förstå hur det kunde gå så långt med vår dotter och varför vi idag har det som vi har det. Psykvården har ju kritiserats hårt den senaste tiden och jag är också kritisk till mycket som vi har upplevt under dessa fem år. 

Min man och jag letar ständigt efter metoder som kanske skulle hjälpa vår dotter att få ett bättre mående och igår var det dags för henne att få prova en ny slags terapi. Inte för att hon ska sluta med det hon har idag, men för att se om detta kan komplettera och stärka henne ytterligare. Det är alltid lika nervöst och hela dagen igår tänkte jag på henne och hur det skulle gå. 

Igår kväll när jag pratade med henne och såg hur lugn och glad hon var så blev jag såå glad. Hon kände själv att denna terapiform kanske kunde ge henne något och hon var villig att ge det en chans. Tårarna rinner nerför kinderna och ännu en gång tänds hoppet om att min dotter kanske en dag kommer att få må bra igen!