Fortsättning...
Gårdagen blev inte riktigt som planerat. Min dotter har ganska nyligen fått en kontaktperson som ska hjälpa henne att styra upp dagen lite grann. Försöka hitta rutiner på vardagliga saker som vi andra inte ens tänker på. Försöka bestämma när man ska gå upp på morgonen, klä på sig, äta frukost, försöka komma ut på en promenad. Vissa dagar går detta bättre men andra dagar går det inte ens att komma ur sängen. Igår blev det en förmiddag som det inte gick att få liv i henne och därmed måste mötet med KP (kontaktperson) ställas in. Min dotter har en del mediciner för att klara av livet just nu, särskilt nätterna. Därför blir ofta dagen efter lidande, då sömntabletter dröjer sig kvar i kroppen så länge med en "seghet" som är svår att besegra. Det som var positivt var att KP kunde komma till henne idag istället. Det kändes bra för mig.
Min dotter har skurit sig mycket, mestadels på armarna. I början rispade hon mest med vassa föremål, men sen eskalerade detta självskadebeteende och rakbladet blev hennes vän. Många gånger har vi varit uppe på akuten och sytt alla dessa skärsår. Det gör lika ont i mig varje gång vi måste åka upp men jag har faktiskt börjat klara av att titta när de tvättar såren och syr. Vet inte om det är något att vara stolt över precis, men jag inser att detta tokiga beteende har blivit vardag för mig. Jag har också fått lära mig att ett rakblad endast går att skära med en gång för att få ut bästa resultat, sen blir de för slöa och då blir det svårare att skära sig. Nåja, i måndags kväll på permissionen lyckades hon få med sig ett gammalt rakblad tillbaka till avdelningen och skar sig när hon kom tillbaka. Om personalen har tid följer de med patienten ner till kirurgen för att sy, annars får kirurgen komma upp på sin sparkcykel med akutlådan och sy på plats. Det blev det senare alternativet denna måndag kväll. Redan igår hade hon själv ryckt bort stygnen, hon har börjat lite med det nu på slutet. Hon tycker det är helt onödigt att gå till distriktssköterskan "bara för att ta bort stygnen". Vore ju förstås bra om hon kunde låta stygnen sitta de 8-10 dagar som är rekommenderat.
Vet inte om jag nämnde att min dotter började en terapiform i höstas som heter DBT? Det ska vara en bra form av terapi för denna diagnos och självskadebeteende. Vi håller alla tummar vi har för att det ska hjälpa vår dotter att må bättre. Tiden får utvisa och vi kan bara finnas till hands och stötta under tiden, det är ju trots allt hon som måste göra detta tuffa jobb det innebär att gå i DBT och jag, jag finns här redo att rycka ut, likt en brandman, om eller när det behövs. 
