Berg och dalbana
Vi hade ju pratat om det här. Tillsammans med psykologen. Jag var bestämd. Jag skulle inte sova i min dotters lägenhet med henne när hon mådde dåligt. Vi trodde att det bästa för henne och för mig var att hon skulle komma hem när läget var som sämst.
Det var för ca fem månader sen. Mycket har hänt sen dess. Sjukhusbesök och inläggningar. Trött på att sitta och sova på stolar i sjukhusmiljö.
Igårkväll bestämde jag att jag stannar kvar hos henne. Hon är tapper, hon kämpar och försöker men det går inte alltid som man har tänkt sig.
Hon vaknade till en bra dag igår. Gick på sin DBT-behandling som hon också beskriver som rolig och bra igår.
Sen kommer det bara, som en blixt från klar himmel, starka känslor av ångest och ensamhet. Tomhet.
Svart. Svart. Svart.
Varför blir det såhär? Det tar så mycket på krafterna att åka dessa bergochdalbanor för henne. Varför finns det inget piller i världen som kan stabilisera detta? Eller finns det, men läkarna har bara inte hittat det ännu?
Jag stannade kvar hos henne inatt. Det kändes som det enda rätta. Jag följer min magkänsla nu. Jag är ju ändå hennes mamma och trygghet och den som känner henne bäst.
Nu är dagen på g och skolan väntar, tror det kommer bli en bra dag idag!
