Tre månader
Nu har du bott på behandlingshemmet i tre månader. Det har varit med-och motgångar. Skratt och gråt. Hopp och förtvivlan. Och än har det inte börjat på "riktigt". Du genomgår en tuff utredning nu och detta för att du ska få rätt behandling. Jag får en klump i magen när jag faktiskt inser att det inte finns nån garanti för att detta ska fungera. Men som vanligt så slår jag snabbt undan den tanken och tänker att det måste gå. Du kommer att klara det. Jag vet det och jag längtar så till den dagen då denna tid ligger bakom oss.
Ibland känner jag mig som denna trötta blomma på min altan. Men hoppet finns alltid där, den blommar igen ;)
Det är först nu jag börjar slappna av lite och inser hur mycket tid jag har till mitt liv. Tid som jag inte har haft de senaste sex åren. Tid som har gått till att vara en medberoende till en med självskador. Jag ska nu, precis som du, hitta tillbaka till ett "normalt" liv. Vad nu "normalt" innebär? Jag vet att du är rädd, det är jag också. Men jag vet att livet har annat att bjuda på och jag längtar till den dagen då du ska få ta del av det på ditt vis.
Du är så duktig och kämpar verkligen varje dag. Jag vet det. Jag har sett det. Du har haft din första riktiga hemlängtan. Men du är kvar och jag är så stolt över dig. Jag vet att allt kan hända och som anhörig är man ständigt på sin vakt, redo att rycka ut om så skulle behövas. Jag är tacksam över att du fått denna möjlighet att med rätt hjälp hitta tillbaka till ett liv utan självskador, oro och ångest.
Idag är en sån dag då jag längtar efter dig extra mycket. Vet inte varför det är så. Jag tänker ju på dig varje dag. Längtar och saknar mer eller mindre.
Som Lisa Nilsson sjunger:
" vad du än ser
vart du än går
finns du alltid kvar hos mig ändå
vem du än blir..."
Ibland känner jag mig som denna trötta blomma på min altan. Men hoppet finns alltid där, den blommar igen ;)
Sänder mina varmaste tankar och styrka till Er två beundransvärda kämpar.