Vi väntar. Väntar på att få veta lite mer om hur min dotters närmaste framtid kommer att se ut. Det är jobbigt med väntan. Särskilt jobbig är den väntan när man inte riktigt vet vad man väntar på. Min dotter säger att det stundtals känns som om hon ska explodera. Hon är en kämpe. Hon håller ut. Jag står där vid hennes sida. Inte ge upp nu.

Här går vi, min dotter och jag, och väntar. Tankarna snurrar åt olika håll. Fem år med psykisk ohälsa, tänk vad lite vi visste för fem år sen. Tänk om jag visste allt som jag vet idag. Tänk om vården hade lyssnat.., nej, jag skulle inte tänka tillbaka. Det som har varit har varit. Blicka framåt nu. Svårt att sortera i alla tankar just nu, när det enda vi har är tid. 

Jag tänker att jag är tacksam för den människa jag har blivit under denna resa, och jag vet, resan är inte slut ännu. Men någonstans långt inom mig är det något som säger mig att vi är inne på den sista etappen nu. Även om den etappen är lång, tror jag att det kan vara den som är avgörande för min dotters framtid. Det får tiden utvisa.