När man inte har skrivit på ett tag är det svårt att komma igång. Jag blir självkritisk. Tänker att, "nej, så kan jag inte skriva, hur ska jag formulera mig, vad tänker/tycker andra"? 

Sen blir jag arg på mig själv! Jag är ju bara jag. Ingen annan. Behöver inte göra allt så stort. Alla får tycka och tänka vad man vill. Det är okej. Jag är ju trygg i mig själv. Eller? 

Jo, det är jag, allt som oftast. Men ibland, kommer den där känslan av att man vill passa in. Vara alla till lags. Det går inte. Vi är alla olika, och det är helt okej. Det är t.o.m. bra. För tänk vad tråkigt det skulle vara om vi alla var lika i allt. Klappa dig själv på axeln och beröm dig själv ibland. Du är viktig och dina åsikter är viktiga!

Jag är sjukskriven nu. Jag vill också klargöra att jag inte vill skriva snyfthistorier om min dotter.  Det jag skriver om är fakta och om hur det är att leva nära en anhörig med psykisk ohälsa. Ibland blir det mer känslosamt, ibland mindre. Beror lite på vilken sinnesstämning jag är i när jag skriver. 

Hösten 2010 började min dotter må dåligt psykiskt. Det har hänt mycket under dessa år. Livet har verkligen gått upp och ner. Jag har lärt mig mycket om psykisk ohälsa, depression, ångest, självskador och diagnoser. Men jag har mycket kvar att lära. Jag tycker detta är oerhört intressant och försöker läsa det mesta jag hittar inom ämnet. Kanske skulle skola om mig? Känner att det är en utsatt patientgrupp som ofta inte kan stå upp för sig själva och som vården behandlar respektlöst (bara min egen erfarenhet). 

Min dotters mående har eskalerat till det sämre under det sista året. Vi har under två års tid kämpat mot landsting och kommun för att få hjälp på ett behandlingshem.  (Jag tycker att ordet "behandlingshem" är så laddat på nåt vis, vet inte varför). Men det har varit tvär-nej. Vi har verkligen försökt på alla sätt och vis, klart och tydligt, rakt och ärligt, bönat och bett för att vår dotter behövde mer intensiv hjälp på ett behandlingshem med spetskompetens inom det område som hennes problematik ligger.

"Nej. Nej. Nej. Det går inte. Vi jobbar inte så i denna kommun", blev våra svar. Sååå frustrerande! 

Dels att sakta se sitt barn ta livet av sig, samtidigt som du står och ser på och inte kan göra något, och samtidigt försöka få cheferna inom landsting och kommun att ta sitt ansvar och lyssna på vad vi faktiskt förmedlar. 

Men, plötsligt händer det! Man tror inte det är sant! En dag för fem veckor sen fick jag ett samtal från en chef inom landstiget som berättar att man nu tittar på att skicka iväg vår dotter till ett behandlingshem. Wow! Äntligen! 

Jag vet att det inte finns garantier på att hon kommer bli "frisk" där. Det jag däremot  vet,  är att hon behöver byta miljö för ett tag, läka i fred och få intensivare terapi med personal dygnet runt. Det kommer hon att få där. Hon kommer förmodligen åka på sin livs värsta resa, men också sin livs bästa resa i slutänden.

 

Det blir en tuff period för oss alla ett tag framöver. Hur är det att lämna sitt barn på ett behandlingshem? Hur är det att lämna sin syster på ett behandlingshem? Hur kommer hon ha det? Är de snälla där? Kommer de att ta hand om henne bra? Tänk om hon inte trivs? Om hon inte tycker om maten? 

Ja, ni förstår ju att frågorna är många, men jag vet att det kommer att lösa sig på vägen. Men det blir tufft, vi har ju kämpat ihop så många år, natt som dag, dag som natt. Vem ska nu finnas hos dig på natten när allt känns som värst? Vem ska massera din nacke, klia på din rygg, smeka ditt hår? Jag vet att det kommer lösa sig, det kommer bli bra! 

Vi finns alltid med dig och vi älskar dig gränslöst! Du är den modigaste människa jag känner. 

Det är dags nu.

Elva dagar kvar.

Jag är så stolt över dig!